Sista rumpan i Voxnan

Flottning på Voxnan. Foto Gösta Fredlund/Arkiv Gävleborg.

För 50 år sedan flottades timret för sista gången ner för Ljusnans och Voxnans dalgångar. En epok som varat i cirka 200 år tog slut när det blev enklare och billigare att frakta virke med lastbil till sågverk och andra industrier vid kusten.

Gösta Fredlund i Los insåg att det var en historisk händelse och tog några bilder med sin kamera denna sista säsong. Bilderna visar en matrast bland flottarna någonstans vid Voxnan och flottning i närheten av Edsbyn.

Flottare tar paus sommaren 1967. Foto från Gösta Fredlund i Arkiv Gävleborg.

Flottarna hade ett kallt, blött och riskfyllt jobb. Farligast var det när timret hopade sig till brötar, som de måste reda ut. Flottningen var ett säsongsarbete, ofta kombinerades det med skogsarbete vintertid. 

Fackligt organiserade flottarna sig i syndikalisterna, SAC, eller Svenska skogs- och flottningsarbetarförbundet. 1922 beräknade Skogs- och flottningsarbetarförbundet att det fanns cirka 1100 sysselsatta med flottning eller skogsarbete bara inom Voxnadistriktet, som då omfattade 16 olika avdelningar.

1923 slöts ett avtal mellan arbetsgivaren Voxnaälvens flottningsförening och Skogs- och flottningsarbetarförbundet som gav flottare som arbetade i biflödena lika mycket ersättning som de som arbetade i älvens huvudfåra. Strömflottare och landrensare  tjänade 81 öre i timmen medan sjöflottare fick nöja sig med 75 öre. Bäst betald var ångbåtsbefälhavaren som tjänade 90 öre timmen.

I Arkiv Gävleborg finns arkiv från flera av Skogs- och flottningsarbetarförbundets avdelningar, bland andra Ljusnan-Voxnans distrikt.  

I Skogens arkiv på nätet finns mer att läsa och flotting och flottaryrket. 

Ulla Ejemar

Skogs- och flottningsarbetarnas verktyg har en central placering på fanan från Ljusnan-Voxnans distrikt.