måndag 16 oktober 2017

Profiler i Järvsö IF i tidningsklipp

Järvsö IF:s ungdomsstafettlag 1965. I mitten längst fram sitter Inger Sköld, Boda, framgångsrik friidrottare i föreningen och landslagsrepresentant 1969-1971. Ingers svenska juniorrekord i diskus höll i fjorton år.  
Många föreningar har dokumenterat sin historia genom att klippa ur och spara tidningsartiklar, bilder och tabeller som rör föreningen i speciella klippböcker och pärmar. Järvsö IF har en stor fin samling tidningsklipp som spänner över femtiofem år, mellan 1955 och 2010.

Olle Arvidsson går igenom träningsprogrammet med Inger Sköld under Sannalägret sommaren 1963. 18 friidrottande ungdomar från 15 år deltog i lägret. Fotot finns bredvid ett urklipp från Ljusdalsposten 21/6 1963.  

Järvsö Idrottsförening startade redan i oktober 1915 på ett möte i "Godtämplarhuset i Öije", som Pehr Norin från Älvsätra och sekreterare de första åren har antecknat i protokollsboken. Trettio personer blev medlemmar direkt och av dem var åtta kvinnor.

Medlemmarna i Järvsö IF den 31 oktober 1915 noggrant nedtecknade med namn och födelsedatum av Pehr Norin.

Föreningens första tävling hålls i skidor i januari 1916 och under hösten samma år hade de friidrottstävlingar på en hyrd idrottsplan. Järvsö IF:s fina historia kan följas i protokoll, årsmöteshandlingar och klippböcker. Numera syns deras aktiviteter även på hemsidan och Facebook.

Camilla Larsson

torsdag 5 oktober 2017

Ett nödrop från kronoskogen i Hamra

Interiör av timmerkoja från 1905, bilden är tagen i Kvarnberget, Los.
Hur bred är sängen därhemma? 90 eller 120 centimeter är vanliga standardmått för en person i dagens Sverige. Hur skulle det vara med 37, 5 centimeter av en träbrits i stället? Det var vad skogsarbetarna i Hamra kunde få nöja sig med efter en dags slit i snö och kyla.

I ett upprop ställt till ”Konungen” i september 1913 berättar arbetarna om förhållanden i skogen. Det är arbetare och bönder från byar som Tandsjö, Sjöändan, Fågelsjö, Lillhamra och Hamra som samlat sig till uppropet. De vänder sig till kungen och regeringen för att det handlar om ”kronoskog”, statligt ägd skog. Därför tycker de att staten har ett särskilt ansvar.
De kritiserar att staten överlåtit avverkningsrätten till bolag som inte alltid anlitar arbetskraft från orten och kräver att de som är ”skattskrivna” på orten ska ha företräde. De klagar också på de låga lönerna och föreslår att staten fastställer en minimilön.

Och de kräver bättre kojor. Kojorna byggs ofta sent på hösten, ibland först när tjälen och snön kommit. Det leder till att timmerstockarna sjunker när det eldas i kojorna och snö och tjäle tinar. Resultatet blir stora glipor mellan stockarna där fukt och kyla tränger in.
En koja är stor som en vanlig enrumslägenhet idag, 39 kvadratmeter eller 6 x 6,5 meter. Kojan är avsedd för 16 arbetare, där ska de laga mat, torka kläder och sova. Enligt uppropet är det dessvärre inte ovanligt att det dubbelt så många karlar bor i kojan, då blir utrymmet på britsen 37,5 centimeter per person.

En del av arbetarna är också bönder och småbrukare, men de som inte har egen jord tvingas gå utan arbete och inkomst när inte skogshuggning eller flottningen ger sysselsättning. Därför föreslår de att staten ska inrätta småbruk i Hamratrakten. ”Då vi tro att det ligger i hela landets inträsse att dessa platser utveckla sig” som de skriver.

 På sista sidan i uppropet sammanfattar undertecknarna sina krav. Listan finns bevarad i Arkiv Gävleborg. Klicka här för att läsa hela uppropet.
Uppropet undertecknades ”underdånigast” av 107 skogsarbetare, 33 jordbrukare och 6 andra personer. När det nådde Stockholm fångades det upp av Dagens Nyheter som uppmärksammade det med en liten notis under rubriken ”Ett nödrop från kronoskogen”.
Ulla Ejemar


tisdag 29 augusti 2017

En bil med något speciellt

Aga-Baltics speciella radiobil. Foto Carl Larsson ur arkivet från Gefle IF.
Bilen med registreringsnummer X 502 står parkerad utanför Strömvallen i Gävle. Värt att notera är den blygsamma anordningen på taket, bilen är försedd med en kortvågssändare.  

Det är Aga-Baltics ”radioreportagebil”.  Via den sändes rapporter från stadsloppet ”Gävle runt” den 23 maj 1937. Det är möjligt att detta var en av de första sändningarna av den här typen från ett idrottsevenemang i Sverige.  ”Kortvågssändningen lyckades över förväntan och endast en gång under loppet var störningarna så starka att man måste använda telefonrapport” får vi veta.

Fotot återfinns i arkivet från Gefle idrottsförening som tillsammans med tidningen Gefle-Posten anordnade det publikdragande stadsloppet under många år.
 E Björklund i Gefle IF:s lag 1 lämnar stafettpinnen till Sture Öiving vid järnvägen på Kaserngatan. Foto Carl Larsson ur arkivet från Gefle IF.
Vid det här tillfället kördes loppet för 13:e gången. 19 tiomannalag deltog.  Flera av lagen kom från Gävleklubbar, lag kom dessutom från Falun, Uppsala och klubbar i Hälsingland. Ljusne och Vallvik kunde båda ställa upp med de tio löpare som krävdes.

Stadsloppet gick i form av en stafett runt stan med start och mål på Strömvallen. De tio sträckorna gick över kolstybb, asfalt, sten och grus. Sträckorna var olika långa, den kortaste 250 meter, den längsta 1,9 kilometer. Segrare i det totalt 8,5 kilometer långa loppet blev ett av Gefle IF:s lag med tiden 23 minuter och 47 sekunder. 
Gefle IF:s vinnande lag med Torkel Lundqvist, Stig Johansson, Rune Olsson, Olle Olsson, Arne Karlsson, Erik Björklund, Gunnar Johansson, Sigfrid Eklund, Bertil Larsson och Erik Brunnkvist. Foto Carl Larsson ur arkivet från Gefle IF.
”Stadsloppet, som efter några års vila i år återupptogs, formade sig till en vacker victoria för våra löpare” konstaterade Gefle IF i sitt medlemsblad.
Ulla Ejemar 




fredag 25 augusti 2017

I svamp- och bärplockartider

Lingonplockning med fotografering i Grängsjö, Nordanstigs kommun. 

Hösten 1912 är Dagmar och Augusta längst till höger i bild ute med Grängsjö baptistförsamling och plockar korgarna fulla med lingon. Pastor Öberg syns längst bak i ljus hatt. Enligt en anteckning på baksidan av fotografiet skulle församlingen skicka lingonen till Betelseminariet.

Att rensa stora mängder bär och svamp är väl plockningens baksida. 1953 presenteras den här lingon- och blåbärsrensningsmaskinen på Bollnäsutställningen. Kanske låg den i teknikens framkant då.

En besökare tittar på transportörer och en bärrensningsmaskin på Bollnäsutställningen. Fotot finns i Centerns ungdomsförbunds Gävleborgsdistrikts arkiv. 

Traditionen att plocka och äta svamp kom sent till de nordiska länderna jämfört med i Syd- och Östeuropa. Allmänheten ansåg att svamp möjligen kunde ätas av kreatur, men absolut inte dög som människoföda. De första planscherna och böckerna om nordiska svampar togs emot med skepsis. Så var det när pastor Nils Gustav Strömbom först gav ut "Våra vanligaste svenska svampar" 1881. Men med missväxt, matbrist och sämre tider under beredskap och krig ökar intresset för svamp som livsmedel.

I bokens förord poängterar Strömbom att "ingen menniska i Sveriges rike någonsin behöfde svälta, om vårt folk kände och använde de vigtigaste bland de matnyttige svamparne!"

Boken innehåller ett fint dubbeluppslag med tecknade svampar i färg och detaljerade beskrivningar av olika svampar, giftiga som ätliga. Det finns också recept och förslag på hur de olika svamparna bäst tillagas, till exempel genom torkning, insaltning och inläggning i ättika.

Strömboms Våra vanligaste svenska svampar. Boken ingår i Gävleborgs läns hushållningssällskaps arkiv.

Idag både odlas och säljs svamp kommersiellt. Intresset för svampplockning, kurser och böcker är stort och svamp anses ha ett högt kulinariskt värde i matlagning.

Läs mer om Bollnäsutställningen i en tidigare blogg.
Camilla Larsson

tisdag 25 juli 2017

En emigranthistoria från Forsa

Forsa Ångsåg där Per Persson Nordquist arbetade. 
I slutet av 1850-talet byggdes ångsågen vid Hamre ström i Forsa. Sågen bekostades av engelskt kapital och virket dit flottades lång väg, bland annat från skogar i Härjedalen. Sågverket lockade många arbetare från Värmland, en av dem Per Persson Nordquist från Övre Värnäs.

1861 bor sågverksarbetaren Per Persson Nordquist intill den nyanlagda sågen med hustrun Lena Greta Ersdotter från Vattrång i Harmånger. De får sitt första barn, Erik, redan samma år.

Tack vare Forsa baptistförsamlings arkiv vet vi mer om paret och deras familj. Troligen nås de av väckelsen  under tidigt 1870-tal. Deras yngsta barn, födda 1871 och 1874, blir nämligen inte döpta i kyrkan. Som baptister förespråkar de vuxendop, inte statskyrkans barndop.

I slutet på 1870-talet har baptisterna i Forsa blivit så många att de behöver ett eget bönhus. Huset ska ligga i Funsta, vara 60 fot långt och 32 fot brett och rymma två salar, en större och en mindre som också kan fungera som skolsal.

Elimkapellet i Funsta cirka 1915. Bild ur Forsa baptistförsamlings arkiv.
Per Persson Nordquist väljs in i styrelsen för ”Sällskapet för befrämjande av upplysning och sedlighet”, den förening inom församlingen som ansvarar för bönhusbygget. Baptisterna bildar också en syförening som ska dra in pengar till husbygget. Nordquists tonåriga dotter Karin är aktiv i syföreningen. Hon är senare också tidvis lärare i församlingens söndagsskola.

Kassaboken från 1882 visar att P Nordquist bidrar med fem kronor till kapellets "Wermeapparater"
Skolan är viktig för baptisterna. De startar en söndagsskola och driver en kort period även en vardagsskola. I vardagsskolan lär sig barnen räkna, läsa och skriva utöver Bibelkunskapen. Barnen Nordquist är inskrivna skolan, det visar sparade deltagarförteckningar.

Karin Persdotter, Erick Persson och Petter Persson vid Ångsågen finns 1879 på listan från församlingens skola. De är alla barn till Per Persson Nordquist.  
Livet i församlingen kretsar mycket kring hur man ska vara som god kristen. Moralen är sträng. Den som super, ställer till med bråk eller har utomäktenskapliga förbindelser blir föremål för tillrättavisning eller uteslutning.

Karin Nordquist, parets enda dotter, som varit så aktiv i församlingen blir till slut också utsatt för församlingens hårda granskning. Protokollet från 25 mars 1883 berättar att Karin erkänt att hon hade kontakt med en ”ogudaktig”, en man utanför församlingen. Nordin, en av församlingsmedlemmarna, varnade henne för att förhållandet var ”en frestelse ifrån Satan”.

1883 ställs Karin Nordquist till svars för att hon träffar en "ogudacktig" yngling. Hela protokollet finns att läsa här. Texten finns också i en utskriven mer lättläst variant här.
Vi vet inte hur det gick med Karins förhållande, men vi vet att pappa Per Nordquist redan samma vår meddelar att han ska emigrera till Amerika. I maj 1883 tar han två av sönerna, Eric och Carl Johan, med sig över Atlanten. Året därpå ansluter mamma Lena Greta tillsammans med barnen Karin, Gustav, Petter och Emil.

Forsa baptistförsamling bildades i maj 1862. Under församlingens första tjugo år emigrerade elva av medlemmarna med familjer till Nordamerika, det framgår av en historik sammanställd till församlingens 20-årsjubileum.
Ulla Ejemar







torsdag 13 juli 2017

Sista rumpan i Voxnan

Flottning på Voxnan. Foto Gösta Fredlund/Arkiv Gävleborg.
För 50 år sedan flottades timret för sista gången ner för Ljusnans och Voxnans dalgångar. En epok som varat i cirka 200 år tog slut när det blev enklare och billigare att frakta virke med lastbil till sågverk och andra industrier vid kusten.

Gösta Fredlund i Los insåg att det var en historisk händelse och tog några bilder med sin kamera denna sista säsong. Bilderna visar en matrast bland flottarna någonstans vid Voxnan och flottning i närheten av Edsbyn.
Flottare tar paus sommaren 1967. Foto från Gösta Fredlund i Arkiv Gävleborg.
Flottarna hade ett kallt, blött och riskfyllt jobb. Farligast var det när timret hopade sig till brötar, som de måste reda ut. Flottningen var ett säsongsarbete, ofta kombinerades det med skogsarbete vintertid. 

Fackligt organiserade flottarna sig i syndikalisterna, SAC, eller Svenska skogs- och flottningsarbetarförbundet. 1922 beräknade Skogs- och flottningsarbetarförbundet att det fanns cirka 1100 sysselsatta med flottning eller skogsarbete bara inom Voxnadistriktet, som då omfattade 16 olika avdelningar.

1923 slöts ett avtal mellan arbetsgivaren Voxnaälvens flottningsförening och Skogs- och flottningsarbetarförbundet som gav flottare som arbetade i biflödena lika mycket ersättning som de som arbetade i älvens huvudfåra. Strömflottare och landrensare  tjänade 81 öre i timmen medan sjöflottare fick nöja sig med 75 öre. Bäst betald var ångbåtsbefälhavaren som tjänade 90 öre timmen.

I Arkiv Gävleborg finns arkiv från flera av Skogs- och flottningsarbetarförbundets avdelningar, bland andra Ljusnan-Voxnans distrikt.  
I Skogens arkiv på nätet finns mer att läsa och flotting och flottaryrket. 
Ulla Ejemar
Skogs- och flottningsarbetarnas verktyg har en central placering på fanan från Ljusnan-Voxnans distrikt. 

onsdag 7 juni 2017

Sjungom studentens lyckliga dag

Så här i studenttider vill vi gratulera alla studenter 2017 med några bilder från arkiven.

Student med sällskap. Fotot finns i Godtemplarträdgårdens arkiv.

Att elever på gymnasiet firar studenten går långt tillbaka i tiden. Mellan 1862 och 1968 tog de som klarade slutproven i flera ämnen en studentexamen. Då som idag firades det med studenttåg och presenter.

Studenttåg på Drottninggatan i Gävle omkring år 1900. Två poliser i pickelhuvor syns längst fram. 

Teknikstudent Ernst Ström, medlem i KFUM i Gävle 1908.

I den nya läroplanen för gymnasiet 1970 togs studentexamen bort och ersattes med ett slutbetyg. Enligt dagens system tar elever som når 2250 godkända poäng en gymnasieexamen, och det firas med utspring till släkt och vänner och med studenttåg genom stan.

Studenttåg genom Gävle, året är okänt.
Camilla Larsson

torsdag 1 juni 2017

Anna Jonsson missionär i Kongo

Anna Jonsson född 18 mars 1874 i Vinnersjön, Hedesunda socken.  

Anna Jonsson i Ölbo är med och startar Hedesunda Missionsförsamlings Ungdomsförening 1894. Några år senare åker hon till Stockholm för att gå förberedande kurser för yttre mission på Elsa Borgs bibelkvinnohem på Vita bergen.

I mars 1899 skickar Anna ett brev hem till ungdomsföreningen och frågar om de kan betala och sy två bomullsklänningar till henne. Föreningen skriver till Anna för att få information om mått och modell, och så köps tyg och tråd in, klänningarna sys och skickas till Anna.

I protokollet den 10 mars 1899 redogör Hedesunda Missionsförsamlings Ungdomsförening för Annas fråga om  hjälp med klänning. 

Hur klänningarna passar för de långa båtresorna till Kongo och när Anna kommer fram till missionsstationen går inte att utläsa i missionsförsamlingens handlingar. Däremot berättar ett protokoll den 7 september 1900 att de läser upp ett brev från Anna i Kongo. Mötet beslutar också att skicka en julklapp till en pojke som de hjälper på missionsstationen i Diadia och en julklapp till Anna.

Protokollet från Hedesunda Missionsförsamlings Ungdomsförening  den 7 september 1900 berättar att ett brev kommit från Anna i Kongo och om julklappar föreningen ska skicka.

I september 1902 skickar ungdomsföreningen en lysningspresent till Anna som gifter sig med Carl Johan Lindström, född 1872 i Uppsala. Han reser för första gången till Kongo som missionär samma år som Anna. Paret gifter sig under en viloperiod i Sverige 1902 och återvänder tillsammans till Kongo i juli 1904.

Svenska Missionsförbundets missionsstationer utmärkta på en karta längst nedre delen av Kongofloden.   

Andra källor berättar att situationen på missionsstationen i Diadia är särskilt problematisk kring sekelskiftet när Anna och Carl Johan är där. Många på och omkring stationen blir allvarligt sjuka i tropiska febersjukdomar och sömnsjuka. Bara under några få år dör och begravs nio missionärer på stationen. Anna är en av dem. 29 år gammal dör hon i Diadia den 4 januari 1905. Missionsstationen stängs som huvudstation 1906 på grund av hälsoproblemen. Annas man fortsätter att arbeta i Kongo.

Fragmenten i arkivet om Anna väcker nyfikenhet och fler frågor. Hur upplevde Anna livet som missionär? Vilka arbetsuppgifter hade hon? Hur träffades Anna och Carl Johan och var bodde de i Sverige? Mer information om dem finns säkert bevarad, men var?

Camilla Larsson

onsdag 24 maj 2017

Rio-Kalle överlistar Tjofsen

"Rio-Kalle"  på Jernvallen 1961. Foto Jan Düsing ur arkivet från Evert Jäderberg.
I september 1961 får 16-åringen Jan Düsing följa med fotografen Evert Jäderberg till Jernvallen i Sandviken där ”Rödvästarna” eller ”Stålmännen” som de också kallas tar emot Hälsingborgs IF (de stavade med ä på den tiden).

På Jernvallen har 9 400 åskådare samlats för att se det allsvenska mötet. Under matchen händer, enligt referatet i Arbetarbladet, något som ”hela svenska folket" väntat på. Sandviken IF:s målvakt Stig ”Tjofsen” Olsson ska slå en straff mot legendariske ”Rio-Kalle”, Kalle Svensson, som vaktat Sveriges mål i två VM och två OS.

Sandvikens IF hade inte lyckats med straffarna under säsongen och det gick tyvärr inte bättre den här gången. Matchen slutade med förlust för Sandvikens IF som efter säsongen förlorade sin plats i allsvenskan.

Signaturen "Rolf" berättar om straffkampen mellan målvakterna.
Ur Arbetarbladet 4 september 1961. Klicka på bilden för större format!
För fotoeleven Jan Düsing var matchen och straffdramat en upplevelse, inte minst för att han fick låna kameran av Evert Jäderberg och tog bilden på Rio-Kalle här ovan. Bilden blev en lovande inledning på en karriär som pressfotograf, först i Gävle hos Jäderbergs firma och senare under 40 år på Expressen där han bland annat bevakade 25 hockey-VM och ett tiotal OS.

”Rio-Kalle” spelade 349 allsvenska matcher. Han lade av året efter matchen på Jernvallen. Han fortsatte jobba som brandman i Helsingborg fram till pensionen. Han avled 2000.

”Tjofsen” spelade 119 allsvenska matcher. Han jobbade som elektriker vid sidan av fotbollen. Efter tiden i SIF spelade han under en period i Årsunda IF. Han avled 87 år gammal 2015.

Ulla Ejemar

onsdag 10 maj 2017

Från Kongo till Vallsta

En dopceremoni vid en missionsstation i Kongo 1907-1908. August Jansson står med en bok i handen och Hanna Jansson sitter  en bit nedanför trädet med en mörk cape över axlarna. 

1927 flyttar två beresta personer till Vallsta utanför Arbrå: Hanna och August Jansson. Då har de precis gått i pension efter närmare 30 år på missionsuppdrag i Kongo.

Hanna Jansson, född Sandqvist (1866-1947) och August Jansson (1871-1944), båda ursprungligen från Uppsala län.


Den första svenska missionären åkte till Kongo 1881 och fem år senare tog Svenska Missionsförbundet över den engelska missionsstationen Mukimbungu i södra Kongo. August Jansson fick sitt första uppdrag där 1896 och Hanna Sandqvist år 1900. Under en vistelse i Sverige sommaren 1905 gifte sig Hanna och August.

Som mest fanns det sju svenska missionsstationer i södra Kongo. Hanna och August hade under åren flera olika arbetsuppgifter. Hanna undervisade i såväl söndagsskola som ute i byskolor och i kvinnogrupper. Hon hade också hand om sjukvård.

Hanna Jansson utanför kyrkan i Mukimbungu tillsammans med barn från byarna som deltog i södagsskoleundervisningen 1907.
Hanna Jansson med kvinnor och barn i en av kvinnorgrupperna som hon undervisade. Att även kvinnor skulle få skolundervisning var något nytt som mötte visst motstånd i byarna. Missionärerna var därför extra glada när grupper som den här var igång.  

I en anteckningsbok har Hanna med vacker handstil skrivit ner ord, fraser och invecklade grammatikregler på Kifioti, språket Kikongo som talas i Kongo-Kinshasa. Där finns ord som longa som betyder lära, undervisa, lala - sova, lizulu - himmel och tanga - läsa, räkna.

Hanna Sandqvists lilla svarta vaxduksbok med ord och grammatik. På försättsbladet står det skrivet 1899, Kifioti och Hanna Sandqvist. Den första översättningen av hela bibeln till Kikongo blev Karl Edvar Laman, svensk missionär från Dalarna, klar med år 1905. I August Janssons arkiv finns ett fint exemplar av den bibeln bevarad.  

Många föreningar gjorde insamlingar till Kongomissionen. Här är det syföreningen i Mårdäng, norr om Gävle, som syr för Kongo omkring år 1900. 

Hanna och August Janssons engagemang tog inte slut med att de slog sig ner i Vallsta. De deltog i missionsförsamlingens arbete på orten, och August blev känd när han reste runt i Sverige med Missionsförbundets etnografiska vandringsmuseum och höll visningar och föredrag om Kongo, både i församlingar och för skolbarn.

Conrad Brolin var August Janssons chaufför under de långa turnéerna genom Sverige med utställningen på 30-talet. 
Camilla Larsson

Läs om fler missionärer i våra arkiv i äldre bloggar:
Kerstin Larsson i Liberia
Fredrik och Lisa Karlström i Kina


tisdag 25 april 2017

En minne från hungeråret 1917

Standaret från hungerdemonstrationerna 1917. 
I Arkiv Gävleborg finns många vackra fanor och standar. Ofta omsorgsfullt målade eller broderade på siden. Och så finns det några få som det här: Ett standar med slagkraftigt budskap, snabbt målat på enkel lakansväv.

Det bars i täten när folk från Strömsbro den 26 april 1917 tågade till Rådhustorget i Gävle för att protestera mot bristen på mat. Många familjer levde på svältgränsen. Bröd och gryn kunde bara köpas med särskilda kort sedan regeringen infört ransonering. Livsmedelskrisen berodde bland annat på föregående års missväxt och kriget som hindrade import.

Demonstrationen 26 april samlade massor av folk på Rådhustorget i Gävle.
Bilden tillhör Gefle Dagblad.
Enligt tidningarna var det cirka 6 000 från Gävle och Strömsbro som samlades på Rådhustorget för att protestera mot de knappa brödransonerna. Standaret från Strömsbro skymtar på en grynig bild i Gefle-Posten dagen därpå.

Standaret syns på den lilla bilden i Gefle-Postens artikel om demonstrationen. 
”Dyrtidsdemonstrationen” var varken den första eller den sista. Ofta var det kvinnor som tog initiativet. Det var ju de som skulle få fram mat på borden. Däremot är det bara några få kvinnor vi hittar namnen på i arkivhandlingar eller tidningsartiklar från tiden.

Redan den 21 april samlades kvinnor från Kastet, Karskär och Bomhus för att tåga in till Gävle och protestera. Bland dem fanns Emilia Norgren, Anna Rydström, Maria Lindberg, Anna Boman, Lotten Pettersson och Augusta Johnsson, enligt Arbetarbladets artikel. De hade först bett Signe Andersson i kvinnoklubben om hjälp inför arrangemanget. 

Bomhus-kvinnorna uppvaktade borgmästare Berggren som också var ordförande i livsmedelsnämnden. Enligt tidningarna retade han upp kvinnorna med att antyda att matbristen var en "Guds prövning". 

Vid den större demonstrationen den 26:e april utsågs en deputation som skulle uppvakta samme borgmästaren med krav på större brödransoner och bättre tillgång på mjölk, potatis och ved till rimliga priser. I den invaldes textilarbeterskan Anna Bergström från Strömsbro som enda kvinna tillsammans med sju män.

Standaret från Strömsbro användes också vid 1 maj-demonstrationen 1917.

Ulla Ejemar 

torsdag 20 april 2017

Hockeyfeber vårvintern 1967

Från vänster: Hans "Virus" Lindberg, Jan-Erik Lyck och Lars-Göran Nilsson.
Foto: J-berg
Vårvintern 1967 rådde hockeyfeber i stan. Brynäs IF hade etablerat sig som ett av landets absoluta topplag och var på väg mot sitt tredje SM-guld. Storstjärnorna den gången hette Hans "Virus" Lindberg, Jan-Erik Lyck och Lars-Göran Nilsson som tillsammans bildade en fruktad kedja. De här bilderna är tagna i samband med en pressträff, gissningsvis inför finalen där Västra Frölunda stod för motståndet. Man ser att det snöar. Säsongen 1966/1967 var den sista som spelades utomhus på Nynäs. Till hösten skulle Gavlerinken stå färdig. Brynäs vann komfortabelt de båda finalmatcherna (8-4, 6-1) och kom sedan att fullständigt dominera svensk ishockey under lång tid framöver.
Jörgen Björk

Brynäs succékedja gör sig redo att möta fotoblixtarna.
Foto: J-berg.

Foto: J-berg

torsdag 30 mars 2017

OS-medaljören bakom Kårböles krona

OS-medaljören 1920.
På 1940-talet behövde kyrkan i Kårböle av okänd anledning nytt silver. Kyrkan fick oblatskrin, ljusstakar och en brudkrona. Allt levererat av Wahlbergs juvelerarfirma i Gävle. I firmans arkiv finns en detaljerad dokumentation av brudkronan som skänktes till kyrkan av Kårböles kyrkliga ungdomskrets.

Brudkronan av förgyllt silver. 
Brudkronan ritades av O Brandtberg i Stockholm men tillverkades i Wahlbergs verkstad i Gävle. Guldsmeden ägnade 110 arbetstimmar åt kronan, ett gediget arbete alltså. 

Kalkylkortet med alla detaljer. 
Guldsmeden  var ingen mindre än estniske långdistanslöparen Jüri Lossman. Han har gått till historien som Estlands förste OS-medaljör. Han tog silver i maraton vid OS i Antwerpen 1920 och deltog också som fanbärare och maratonlöpare i Paris-OS 1924. Han hade senare en kort tränarkarriär men var till yrket utbildad guld- och silversmed. 

Innan Sovjetunionen gick in med trupper och ockuperade landet 1944 flydde Lossman. Han hamnade i Gävle och fick jobb hos Wahlbergs. 

Längst in till höger sitter Jüri Lossmann i Wahlbergs verkstad.
Den låg där gallerian Nian nu ligger i centrala Gävle. Foto ur Wahlbergs arkiv. 
Firmans chef, Yngve Wahlberg, var tongivande i företagarnas branschorganisation. I branschens tidning, Svensk guldsmedstidning, förekom ofta upprop till förmån för guldsmeder som hamnat i svårigheter på grund av kriget, inte minst i Finland. Man uppmuntrade också de svenska företagarna att anställa yrkesmän som tvingats fly till Sverige.

Jüri Lossman flyttade senare vidare till Stockholm. 1964 tillverkade han en silverpokal som överlämnades till kung Gustav VI Adolf som tack till Sverige från estniska flyktingar som fått en fristad här.

Ulla Ejemar



fredag 24 mars 2017

Bandyfästet Hälsingland

Bollnäs blev svenska mästare 1951 och 1956. Gösta "Snoddas" Nordgren med vit keps i den övre raden. Bilden är tagen i samband med finalen 1956. Foto: Göte Nyman
Hälsingland har av hävd varit ett av Sveriges starkaste bandyfästen. 1947 blev Brobergs IF från Söderhamn första hälsingelag att vinna SM-guld. Under 1950-talet nådde bandyintresset närmast hysteriska nivåer. Men då hade fokus förskjutits något i västlig riktning. Edsbyn och Bollnäs var nu de stora dominanterna.

1951 tog Bollnäs GoIF sitt första SM-guld. Sedan lyckades Edsbyn ta hem två SM titlar i rad 1952 och 1953 innan Bollnäs kunde bärga sin andra guldmedalj 1956.

Edsbyn tog två SM-guld i rad på 1950-talet: 1952 och 1953. Foto: Elvéns
1950-talet brukar betraktas som bandyns guldålder i Sverige. SM-finalerna, som spelades på Stockholms stadion, lockade storpublik. Det var också nu som sporten fick sitt första riktigt stora affischnamn: Gösta "Snoddas" Nordgren. Han var med i Bollnäs när laget tog sina båda SM-titlar. 1952 slog han dessutom igenom som sångartist när han medverkade i Lennart Hylands radioprogram Karusellen. Paradnumret Flottarkärlek blev en jättehit som gav upphov till en landsomfattande "Snoddas-feber".

Gösta "Snoddas" Nordgren blev bandyns stora affischnamn.
Edsbyns IF har genom åren samlat på sig en rad SM-guld. Bollnäs å sin sida väntar fortfarande på att upprepa triumferna från det gyllene 1950-talet.
Jörgen Björk