onsdag 7 juni 2017

Sjungom studentens lyckliga dag

Så här i studenttider vill vi gratulera alla studenter 2017 med några bilder från arkiven.

Student med sällskap. Fotot finns i Godtemplarträdgårdens arkiv.

Att elever på gymnasiet firar studenten går långt tillbaka i tiden. Mellan 1862 och 1968 tog de som klarade slutproven i flera ämnen en studentexamen. Då som idag firades det med studenttåg och presenter.

Studenttåg på Drottninggatan i Gävle omkring år 1900. Två poliser i pickelhuvor syns längst fram. 

Teknikstudent Ernst Ström, medlem i KFUM i Gävle 1908.

I den nya läroplanen för gymnasiet 1970 togs studentexamen bort och ersattes med ett slutbetyg. Enligt dagens system tar elever som når 2250 godkända poäng en gymnasieexamen, och det firas med utspring till släkt och vänner och med studenttåg genom stan.

Studenttåg genom Gävle, året är okänt.
Camilla Larsson

torsdag 1 juni 2017

Anna Jonsson missionär i Kongo

Anna Jonsson född 18 mars 1874 i Vinnersjön, Hedesunda socken.  

Anna Jonsson i Ölbo är med och startar Hedesunda Missionsförsamlings Ungdomsförening 1894. Några år senare åker hon till Stockholm för att gå förberedande kurser för yttre mission på Elsa Borgs bibelkvinnohem på Vita bergen.

I mars 1899 skickar Anna ett brev hem till ungdomsföreningen och frågar om de kan betala och sy två bomullsklänningar till henne. Föreningen skriver till Anna för att få information om mått och modell, och så köps tyg och tråd in, klänningarna sys och skickas till Anna.

I protokollet den 10 mars 1899 redogör Hedesunda Missionsförsamlings Ungdomsförening för Annas fråga om  hjälp med klänning. 

Hur klänningarna passar för de långa båtresorna till Kongo och när Anna kommer fram till missionsstationen går inte att utläsa i missionsförsamlingens handlingar. Däremot berättar ett protokoll den 7 september 1900 att de läser upp ett brev från Anna i Kongo. Mötet beslutar också att skicka en julklapp till en pojke som de hjälper på missionsstationen i Diadia och en julklapp till Anna.

Protokollet från Hedesunda Missionsförsamlings Ungdomsförening  den 7 september 1900 berättar att ett brev kommit från Anna i Kongo och om julklappar föreningen ska skicka.

I september 1902 skickar ungdomsföreningen en lysningspresent till Anna som gifter sig med Carl Johan Lindström, född 1872 i Uppsala. Han reser för första gången till Kongo som missionär samma år som Anna. Paret gifter sig under en viloperiod i Sverige 1902 och återvänder tillsammans till Kongo i juli 1904.

Svenska Missionsförbundets missionsstationer utmärkta på en karta längst nedre delen av Kongofloden.   

Andra källor berättar att situationen på missionsstationen i Diadia är särskilt problematisk kring sekelskiftet när Anna och Carl Johan är där. Många på och omkring stationen blir allvarligt sjuka i tropiska febersjukdomar och sömnsjuka. Bara under några få år dör och begravs nio missionärer på stationen. Anna är en av dem. 29 år gammal dör hon i Diadia den 4 januari 1905. Missionsstationen stängs som huvudstation 1906 på grund av hälsoproblemen. Annas man fortsätter att arbeta i Kongo.

Fragmenten i arkivet om Anna väcker nyfikenhet och fler frågor. Hur upplevde Anna livet som missionär? Vilka arbetsuppgifter hade hon? Hur träffades Anna och Carl Johan och var bodde de i Sverige? Mer information om dem finns säkert bevarad, men var?

Camilla Larsson

onsdag 24 maj 2017

Rio-Kalle överlistar Tjofsen

"Rio-Kalle"  på Jernvallen 1961. Foto Jan Düsing ur arkivet från Evert Jäderberg.
I september 1961 får 16-åringen Jan Düsing följa med fotografen Evert Jäderberg till Jernvallen i Sandviken där ”Rödvästarna” eller ”Stålmännen” som de också kallas tar emot Hälsingborgs IF (de stavade med ä på den tiden).

På Jernvallen har 9 400 åskådare samlats för att se det allsvenska mötet. Under matchen händer, enligt referatet i Arbetarbladet, något som ”hela svenska folket" väntat på. Sandviken IF:s målvakt Stig ”Tjofsen” Olsson ska slå en straff mot legendariske ”Rio-Kalle”, Kalle Svensson, som vaktat Sveriges mål i två VM och två OS.

Sandvikens IF hade inte lyckats med straffarna under säsongen och det gick tyvärr inte bättre den här gången. Matchen slutade med förlust för Sandvikens IF som efter säsongen förlorade sin plats i allsvenskan.

Signaturen "Rolf" berättar om straffkampen mellan målvakterna.
Ur Arbetarbladet 4 september 1961. Klicka på bilden för större format!
För fotoeleven Jan Düsing var matchen och straffdramat en upplevelse, inte minst för att han fick låna kameran av Evert Jäderberg och tog bilden på Rio-Kalle här ovan. Bilden blev en lovande inledning på en karriär som pressfotograf, först i Gävle hos Jäderbergs firma och senare under 40 år på Expressen där han bland annat bevakade 25 hockey-VM och ett tiotal OS.

”Rio-Kalle” spelade 349 allsvenska matcher. Han lade av året efter matchen på Jernvallen. Han fortsatte jobba som brandman i Helsingborg fram till pensionen. Han avled 2000.

”Tjofsen” spelade 119 allsvenska matcher. Han jobbade som elektriker vid sidan av fotbollen. Efter tiden i SIF spelade han under en period i Årsunda IF. Han avled 87 år gammal 2015.

Ulla Ejemar

onsdag 10 maj 2017

Från Kongo till Vallsta

En dopceremoni vid en missionsstation i Kongo 1907-1908. August Jansson står med en bok i handen och Hanna Jansson sitter  en bit nedanför trädet med en mörk cape över axlarna. 

1927 flyttar två beresta personer till Vallsta utanför Arbrå: Hanna och August Jansson. Då har de precis gått i pension efter närmare 30 år på missionsuppdrag i Kongo.

Hanna Jansson, född Sandqvist (1866-1947) och August Jansson (1871-1944), båda ursprungligen från Uppsala län.


Den första svenska missionären åkte till Kongo 1881 och fem år senare tog Svenska Missionsförbundet över den engelska missionsstationen Mukimbungu i södra Kongo. August Jansson fick sitt första uppdrag där 1896 och Hanna Sandqvist år 1900. Under en vistelse i Sverige sommaren 1905 gifte sig Hanna och August.

Som mest fanns det sju svenska missionsstationer i södra Kongo. Hanna och August hade under åren flera olika arbetsuppgifter. Hanna undervisade i såväl söndagsskola som ute i byskolor och i kvinnogrupper. Hon hade också hand om sjukvård.

Hanna Jansson utanför kyrkan i Mukimbungu tillsammans med barn från byarna som deltog i södagsskoleundervisningen 1907.
Hanna Jansson med kvinnor och barn i en av kvinnorgrupperna som hon undervisade. Att även kvinnor skulle få skolundervisning var något nytt som mötte visst motstånd i byarna. Missionärerna var därför extra glada när grupper som den här var igång.  

I en anteckningsbok har Hanna med vacker handstil skrivit ner ord, fraser och invecklade grammatikregler på Kifioti, språket Kikongo som talas i Kongo-Kinshasa. Där finns ord som longa som betyder lära, undervisa, lala - sova, lizulu - himmel och tanga - läsa, räkna.

Hanna Sandqvists lilla svarta vaxduksbok med ord och grammatik. På försättsbladet står det skrivet 1899, Kifioti och Hanna Sandqvist. Den första översättningen av hela bibeln till Kikongo blev Karl Edvar Laman, svensk missionär från Dalarna, klar med år 1905. I August Janssons arkiv finns ett fint exemplar av den bibeln bevarad.  

Många föreningar gjorde insamlingar till Kongomissionen. Här är det syföreningen i Mårdäng, norr om Gävle, som syr för Kongo omkring år 1900. 

Hanna och August Janssons engagemang tog inte slut med att de slog sig ner i Vallsta. De deltog i missionsförsamlingens arbete på orten, och August blev känd när han reste runt i Sverige med Missionsförbundets etnografiska vandringsmuseum och höll visningar och föredrag om Kongo, både i församlingar och för skolbarn.

Conrad Brolin var August Janssons chaufför under de långa turnéerna genom Sverige med utställningen på 30-talet. 
Camilla Larsson

Läs om fler missionärer i våra arkiv i äldre bloggar:
Kerstin Larsson i Liberia
Fredrik och Lisa Karlström i Kina


tisdag 25 april 2017

En minne från hungeråret 1917

Standaret från hungerdemonstrationerna 1917. 
I Arkiv Gävleborg finns många vackra fanor och standar. Ofta omsorgsfullt målade eller broderade på siden. Och så finns det några få som det här: Ett standar med slagkraftigt budskap, snabbt målat på enkel lakansväv.

Det bars i täten när folk från Strömsbro den 26 april 1917 tågade till Rådhustorget i Gävle för att protestera mot bristen på mat. Många familjer levde på svältgränsen. Bröd och gryn kunde bara köpas med särskilda kort sedan regeringen infört ransonering. Livsmedelskrisen berodde bland annat på föregående års missväxt och kriget som hindrade import.

Demonstrationen 26 april samlade massor av folk på Rådhustorget i Gävle.
Bilden tillhör Gefle Dagblad.
Enligt tidningarna var det cirka 6 000 från Gävle och Strömsbro som samlades på Rådhustorget för att protestera mot de knappa brödransonerna. Standaret från Strömsbro skymtar på en grynig bild i Gefle-Posten dagen därpå.

Standaret syns på den lilla bilden i Gefle-Postens artikel om demonstrationen. 
”Dyrtidsdemonstrationen” var varken den första eller den sista. Ofta var det kvinnor som tog initiativet. Det var ju de som skulle få fram mat på borden. Däremot är det bara några få kvinnor vi hittar namnen på i arkivhandlingar eller tidningsartiklar från tiden.

Redan den 21 april samlades kvinnor från Kastet, Karskär och Bomhus för att tåga in till Gävle och protestera. Bland dem fanns Emilia Norgren, Anna Rydström, Maria Lindberg, Anna Boman, Lotten Pettersson och Augusta Johnsson, enligt Arbetarbladets artikel. De hade först bett Signe Andersson i kvinnoklubben om hjälp inför arrangemanget. 

Bomhus-kvinnorna uppvaktade borgmästare Berggren som också var ordförande i livsmedelsnämnden. Enligt tidningarna retade han upp kvinnorna med att antyda att matbristen var en "Guds prövning". 

Vid den större demonstrationen den 26:e april utsågs en deputation som skulle uppvakta samme borgmästaren med krav på större brödransoner och bättre tillgång på mjölk, potatis och ved till rimliga priser. I den invaldes textilarbeterskan Anna Bergström från Strömsbro som enda kvinna tillsammans med sju män.

Standaret från Strömsbro användes också vid 1 maj-demonstrationen 1917.

Ulla Ejemar 

torsdag 20 april 2017

Hockeyfeber vårvintern 1967

Från vänster: Hans "Virus" Lindberg, Jan-Erik Lyck och Lars-Göran Nilsson.
Foto: J-berg
Vårvintern 1967 rådde hockeyfeber i stan. Brynäs IF hade etablerat sig som ett av landets absoluta topplag och var på väg mot sitt tredje SM-guld. Storstjärnorna den gången hette Hans "Virus" Lindberg, Jan-Erik Lyck och Lars-Göran Nilsson som tillsammans bildade en fruktad kedja. De här bilderna är tagna i samband med en pressträff, gissningsvis inför finalen där Västra Frölunda stod för motståndet. Man ser att det snöar. Säsongen 1966/1967 var den sista som spelades utomhus på Nynäs. Till hösten skulle Gavlerinken stå färdig. Brynäs vann komfortabelt de båda finalmatcherna (8-4, 6-1) och kom sedan att fullständigt dominera svensk ishockey under lång tid framöver.
Jörgen Björk

Brynäs succékedja gör sig redo att möta fotoblixtarna.
Foto: J-berg.

Foto: J-berg

torsdag 30 mars 2017

OS-medaljören bakom Kårböles krona

OS-medaljören 1920.
På 1940-talet behövde kyrkan i Kårböle av okänd anledning nytt silver. Kyrkan fick oblatskrin, ljusstakar och en brudkrona. Allt levererat av Wahlbergs juvelerarfirma i Gävle. I firmans arkiv finns en detaljerad dokumentation av brudkronan som skänktes till kyrkan av Kårböles kyrkliga ungdomskrets.

Brudkronan av förgyllt silver. 
Brudkronan ritades av O Brandtberg i Stockholm men tillverkades i Wahlbergs verkstad i Gävle. Guldsmeden ägnade 110 arbetstimmar åt kronan, ett gediget arbete alltså. 

Kalkylkortet med alla detaljer. 
Guldsmeden  var ingen mindre än estniske långdistanslöparen Jüri Lossman. Han har gått till historien som Estlands förste OS-medaljör. Han tog silver i maraton vid OS i Antwerpen 1920 och deltog också som fanbärare och maratonlöpare i Paris-OS 1924. Han hade senare en kort tränarkarriär men var till yrket utbildad guld- och silversmed. 

Innan Sovjetunionen gick in med trupper och ockuperade landet 1944 flydde Lossman. Han hamnade i Gävle och fick jobb hos Wahlbergs. 

Längst in till höger sitter Jüri Lossmann i Wahlbergs verkstad.
Den låg där gallerian Nian nu ligger i centrala Gävle. Foto ur Wahlbergs arkiv. 
Firmans chef, Yngve Wahlberg, var tongivande i företagarnas branschorganisation. I branschens tidning, Svensk guldsmedstidning, förekom ofta upprop till förmån för guldsmeder som hamnat i svårigheter på grund av kriget, inte minst i Finland. Man uppmuntrade också de svenska företagarna att anställa yrkesmän som tvingats fly till Sverige.

Jüri Lossman flyttade senare vidare till Stockholm. 1964 tillverkade han en silverpokal som överlämnades till kung Gustav VI Adolf som tack till Sverige från estniska flyktingar som fått en fristad här.

Ulla Ejemar



fredag 24 mars 2017

Bandyfästet Hälsingland

Bollnäs blev svenska mästare 1951 och 1956. Gösta "Snoddas" Nordgren med vit keps i den övre raden. Bilden är tagen i samband med finalen 1956. Foto: Göte Nyman
Hälsingland har av hävd varit ett av Sveriges starkaste bandyfästen. 1947 blev Brobergs IF från Söderhamn första hälsingelag att vinna SM-guld. Under 1950-talet nådde bandyintresset närmast hysteriska nivåer. Men då hade fokus förskjutits något i västlig riktning. Edsbyn och Bollnäs var nu de stora dominanterna.

1951 tog Bollnäs GoIF sitt första SM-guld. Sedan lyckades Edsbyn ta hem två SM titlar i rad 1952 och 1953 innan Bollnäs kunde bärga sin andra guldmedalj 1956.

Edsbyn tog två SM-guld i rad på 1950-talet: 1952 och 1953. Foto: Elvéns
1950-talet brukar betraktas som bandyns guldålder i Sverige. SM-finalerna, som spelades på Stockholms stadion, lockade storpublik. Det var också nu som sporten fick sitt första riktigt stora affischnamn: Gösta "Snoddas" Nordgren. Han var med i Bollnäs när laget tog sina båda SM-titlar. 1952 slog han dessutom igenom som sångartist när han medverkade i Lennart Hylands radioprogram Karusellen. Paradnumret Flottarkärlek blev en jättehit som gav upphov till en landsomfattande "Snoddas-feber".

Gösta "Snoddas" Nordgren blev bandyns stora affischnamn.
Edsbyns IF har genom åren samlat på sig en rad SM-guld. Bollnäs å sin sida väntar fortfarande på att upprepa triumferna från det gyllene 1950-talet.
Jörgen Björk

onsdag 22 mars 2017

En insats för brödfödan

Skytteföreningens medlemmar i färd med att gräva potatisland. Foto av Carl Larsson. 
Visst ser det idylliskt ut? Sommaren är i antågande. Några har satt spaden i backen och börjat gräva potatisland. Andra har slagit sig ner i gräset för att vila. Bilden är från Rödjningen, Gefle Frivilliga Skarpskytteförenings ställe i Sätra. 

Bakgrunden är allt annat än idyllisk. 

Det är hungeråret 1917. Sverige är avskuret från import på grund av kriget. Varor som bröd, mjöl, och socker är ransonerade. Och folk kan inte heller lita till potatisen, det råder skriande brist och priserna har trissats upp. 

Missnöjet över matbrist, ransoneringar och regeringen leder till protester. Hungerdemonstrationer rapporteras från Bomhus, Söderhamn, Hudiksvall och många andra ställen.

Forsbacka arbetarekommun påpekar i ett uttalande att ransonerna är för knappa för att kroppsarbetare ska orka jobba, de behöver mer mat. De understryker också att arbetarfamiljerna är beroende av billig mat som pannkakor och bröd. De har inte råd att äta kött och fläsk som inte är ransonerat.

Vid sidan av protesterna börjar folk söka praktiska lösningar på matbristen.

Det är därför potatisen blir ett ärende för Gefle Frivilliga Skarpskytteförening. Föreningen är kanske mest att likna vid hemvärnet, den ägnar sig åt att lära medlemmar hantera skjutvapen så att de kan "medverka till fäderneslandets försvar" som det står i stadgarna.

Men vid det här mötet 18 maj 1917 beslutar styrelsen att upplåta mark gratis till medlemmar med tanke på "rådande kritiska förhållanden, med knapp åtgång på lifsförnödenheter i allmänhet och alldeles särskildt på potatis".

En vret vid Rödjningen  delas upp i 32 potatisland om 250 till 300 kvadratmeter vardera. Tre av landen har skytteföreningens vaktmästare Öberg redan fått disponera, de övriga lottas ut bland medlemmarna.

Ulla Ejemar

Potatislanden uppläts gratis till medlemmarna på fem år.
Avtalsblanketten finns bevarad i skytteföreningens arkiv i Arkiv Gävleborg. 



torsdag 16 mars 2017

Laget som reste Staffans kyrka

Arbetslaget samlat i vårsolen framför bygget. Foto: Göran Rosenblom.
I Arkiv Gävleborg finns intressanta foton som berättar om hur det gick till när Staffans kyrka byggdes på Brynäs i Gävle. 

Göran Rosenblom, född 1895 och död 1967, bodde en tid i närheten av bygget på dåvarande Holmsundsgatan. Med din bälgkamera följde han arbetet från starten 1930 till invigningen två år senare.  Bilderna har skänkts till arkivet av sonen, fotograf Lars Rosenblom.

Det framgår med all tydlighet att det krävdes hårt kroppsarbete av dem som byggde kyrkan. Arbetsmetoderna var fortfarande traditionella och hjälpmedlen få. Tegelbärarnas slit blev tuffare ju närmare himlen helgedomen reste sig. 

 Tre av de fyra tegelbärarna med den för yrket typiska slokhatten, "femman", som skyddade nacken.
Vi har namnen på några av arbetarna. Martin Walund, Eskil Gävert, Oskar Olsson, Oskar Sundin, Oskar Möllebo, Robert Olsson, Konrad Petterson, Harald Enqvist och Kalle Texas återfinns alla på den stora bilden är ovan. Det gör också den då 14-årige Erik Sundin, som senare blev fackordförande för murarna. Det här vet vi tack vare att ett gäng murare ordnade en studiecirkel. De läste gamla protokoll, intervjuade äldre murare och sammanställde en liten skrift till murarfackets 100-årsjubileum 1986.

Stadsdelen Brynäs befolkning växte snabbt under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Redan 1916 bildades därför Staffans församling, men någon egen kyrka hade den inte. Den fick nöja sig med sitt församlingshus. 

Kyrkoherden Paulus Holmgren drömde om ett tempel på krönet av Brynäsgatan, men platsen som till slut valdes blev alltså en annan. På Steneberget fick han och församlingen till slut sitt tempel, ritat av arkitekten Knut Nordenskiöld och byggt av murare, timmermän, snickare och tegelbärare.
Ulla Ejemar 

Grundläggningen påbörjad på Steneberget 1930.

 Flaggor och krans berättar att man nyligen hållit taklagsfest.

Tornet under byggnad.
Invigningen 1932. Mannen i skägg är kyrkoherde Paulus Holmgren.

tisdag 7 mars 2017

Kvinnoröster ur arkiven

Gerda Modén. Bildkälla: Berna Roth/Gävle Kommunarkiv
I vårt arkiv hörs spännande kvinnoröster som berättar om resor i främmande länder, om kampen för rösträtt och bättre livsvillkor, politiskt arbete och andra självklarheter för oss idag, som möjlighet till barnomsorg, fritid och idrott.

Gerda Modén spelar en viktig roll i kampen för kvinnors politiska rösträtt i länet. När LKPR, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, arrangerar en nationell namninsamling 1913 samordnar Gerda Modén insamlingen. Hennes uppgift blir att sammanställa listorna och med sirlig handstil summerar hon antalet namn till 18 660. Dokumentet innehåller fantastiska detaljer, som 73 yrkeskategorier skrivna på tvären högst upp, ikryssade för var och en av dem som skrivit under.

Gerda Modéns summering av namninsamlingen i Gävleborgs län.

Signe Hedkvist reser som frälsningssoldat till Sydamerika omkring 1917. Hon lämnar snart det hårda soldatlivet och försörjer sig både som barnflicka och röntgenassistent till en privatläkare. Hon förlovar sig flera gånger och blir kvar i Sydamerika i drygt tio år.

Fotot skickar Signe Hedkvist 1922 till sina föräldrar från badorten Pocitos i Montevideo, Uruguay. Hon hoppas att de känner igen henne i baddräkt, skriver hon, och berättar om havet och hur det går till att bada i höga vågor.  

1928 reser Signe Hedkvist tillbaka till Sverige och träffar Olof E. Öberg i Rörberg. De gifter sig och hon bosätter sig på makens gård på Öhn i Valbo utanför Gävle och paret får två barn.

I längdskidor har kvinnor tävlat i mer än hundra år i vårt län. Det visar resultatlistor från distriktsmästerskapen i skidlöpning i Söderhamn från 1915. Under en period var flera damåkare från Bollnäs mycket framgångsrika nationellt, och även Stugsunds IK hade snabba åkare.

Maiy Åslund, Maggie Söderlund och Alfhild Nyman tävlar på hemmaplan för Stugsunds Idrottsklubb i distriktsmästerskapen 1928.

Men möjligheten till fritid och semester för kvinnor på landsbygden är länge begränsad, trots att lagen om två veckors semester införs 1938. När Julia Dahlberg från Ängebo får en veckas vistelse på semesterhemmet Vadtorp utanför Söderhamn 1950 är hon 63 år och mamma till tolv barn. Att bara umgås med andra kvinnor och få sätta sig vid dukat matbord var säkert speciellt.

Julia Dahlberg, i mitten, ler mot kameran utanför semesterhemmet Vadtorp.

Vadtorp tog emot omkring 7 000 kvinnor under semesterhemmets fyrtioåriga historia och drevs av Gävleborgs socialdemokratiska kvinnodistrikt.

Camilla Larsson

Läs mer kvinnohistoria från länet i tidigare bloggar:
Vägen till rösträtt för kvinnor
Kunglig glans över traktorkursen
Vila för trötta mödrar
Starka kvinnor i rörelse
Semester för alla?

tisdag 28 februari 2017

När svälten stod för dörren

Hungerdemonstration i Söderhamn 11 april 1917. Foto i privat ägo.
Onsdag 11 april 1917 tågar 200 kvinnor till Rådhustorget i Söderhamn. Kvinnorna är desperata, hur ska de få mat på bordet till sina familjer?

Demonstrationen är en av de första i en rad av hungerdemonstrationer och hungerupplopp den här våren. Det är krig i Europa och extrem brist på mat i Sverige. Basvaror som mjöl, potatis, socker och kaffe är ransonerade.  När också grynen till gröten ska ransoneras tryter tålamodet. 

12 april skriver Hälsinglands Folkblad om demonstrationen.
Om denna första spontana demonstration i Söderhamn kan vi läsa i Hälsinglands Folkblad 12 april 1917.  Karin Östlund från Lervik, Anna Jonsson från Långrör, Anna Sjögren från Grundvik och Hilma Pettersson från Sandarne går i spetsen för kvinnorna in till Rådhuset. Där överlämnar de en skrivelse till brödbyråns ordförande, kronolänsman R Didriksson.

”Undertecknade husmödrar från Söderhamns skärgård få härmed uttala våra allvarliga betänkligheter mot den utfärdade förordningen om försäljning av gryn mot kort på nu gällande villkor” skriver de.
”Vi vädja därför till vederbörande att åtgärder snarast möjligt vidtagas för att bereda lindring i nu rådande olidliga förhållanden”.

Dagen därpå hålls ett stort möte i Lerviks Folkets hus. Där antas en resolution med varningen: ”blir det ej bättre förhållanden så måste vi taga saken i egna händer och skrida till handling”.

 Sågverksarbetare från Sandarne, Källskär, Långrör och Åsbacka på väg att besöka traktens bönder. Foto i Arkiv Gävleborg.
Lördag 5 maj gör de det. Ett stort antal sågverksarbetare tar sig ledigt från jobbet, samlas vid Lerviks Folkets hus och tågar iväg för att söka upp bönder i Östansjö.  I täten bär de en svart fana med en knuten hand och texten ”Tänk dig själv dess mening!”. Bilden finns i Arkiv Gävleborg, fanans öde är okänt.

Arbetarna uppvaktar flera namngivna bönder. De kräver att få kontrollera böndernas lager av bröd och potatis.  De begär att priserna på mjölk, bröd och potatis ska sänkas. Enligt Söderhamns Tidning är uppvaktningen hotfull, men arbetarna påstår motsatsen i Hälsinglands Folkblad.

”Visst kunde orden vara skarpa ibland men vi bestrida att det låg något hotfullt i vårt uppträdande”.

Ulla Ejemar

Läs mer om hungeråret 1917: Barnbespisningen lindrade nöden

tisdag 14 februari 2017

Ugglebo Arbetareförening 150 år

Paketpapper från manufakturavdelningen. Gissningsvis 1920-tal.
Decennierna kring mitten av 1800-talet var en tid av industrialisering, modernisering och liberala reformer. När jordbruket rationaliserades försattes många lantarbetare i arbetslöshet och inflyttningen till de framväxande industrisamhällena ökade kraftigt. Den trygghet som bygemenskapen hade erbjudit på landsbygden försvann över en natt för en stor del av Sveriges befolkning.

Det är i det sammanhanget som de tidiga så kallade arbetareföreningarna kommer till. Deras syfte var till stor del att fylla den funktion som kyrkan och byalagen hade haft i det gamla bondesamhället, inte minst genom att fungera som socialt skyddsnät. Folkbildning var också en viktig del av verksamheten. Medlemmarna skulle förberedas för att delta i samhällslivet som "fullvärdiga medborgare", något som blev allt viktigare i takt med att de demokratiska rättigheterna utvidgades. Under nödåren 1867 och 1868 bildades en rad arbetareföreningar som hade till huvuduppgift att driva affärsverksamhet i kooperativ anda. De flesta blev ganska kortvariga. Ett lysande undantag är Ugglebo Arbetareförening som i år fyller 150 år.

Kontraktsprosten K. F. Sjöström var initiativtagare till föreningen.
Det var kontraktsprosten K. F. Sjöström som var den drivande kraften bakom bildandet av Ugglebo Arbetareförening. Sommaren 1867 såg han hur livsmedelsbristen ledde till att handlare kunde ta ut oskäliga vinster medan folk svalt. Något behövde göras för att råda bot på ockret. Ugglebo Arbetareförening skulle genast ta itu med att "inrätta en försäljningslokal där goda livsnödvändigheter m. m. undantagandes brännvin och andra spritdrycker samt lyxartiklar, kunde tillhandahållas till billigaste pris". 1868 bildade föreningen ett aktiebolag för att kunna bedriva handel i större skala (någon möjlighet att starta ekonomiska föreningar fanns inte vid den här tiden). Men det skulle aldrig bli fråga om att göra någon stor vinst utan endast om att "vara människor till gagn och särskilt de ekonomiskt svaga". Av överskottet skänktes till olika ideella ändamål, bland annat gav föreningen bidrag till skolbarnens beklädnad, till sockenbiblioteket och till kyrklig verksamhet av olika slag.

Ugglebo blev ICA istället för Konsum - här filialen vid Sundsbron. Ur föreningens jubileumsskrift 1968.
När Kooperativa Förbundet bildades 1899 var det många konsumtionsföreningar och kooperativa handelsaktiebolag som såg stordriftsfördelar med att ansluta sig till den landsomfattande organisationen. Ugglebo Arbetareförening var riktigt nära att gå med i mitten av 1920-talet men en majoritet av medlemmarna sade ifrån. Att gå med i KF skulle dels vara onödigt, eftersom man redan arbetade efter kooperativa grundsatser, dels farligt eftersom föreningens självständighet kunde hotas. Istället gick Ugglebo in som aktieägare i Hakonbolaget (sedermera ICA) 1933.
Jörgen Björk

onsdag 8 februari 2017

När bruket hade egen sjukstuga

Medicinska verktyg i Hofors sjukstugas operationssal.
Man kan tro att det är en snickarverkstad som listat sina verktyg, men det handlar om Hofors sjukstugas operationssal. Från sjukstugan finns detaljerade förteckningar över alla inventarier, från röntgenapparater till dammtrasor.

Redan på 1860-talet byggde Hofors bruk en sjukstuga, först avsedd för de anställda men senare öppen för alla Hoforsbor. Så småningom blev sjukstugan för liten och en ny, för tiden modern sjukstuga kunde öppnas 1927.

Det lilla klippet ur inventarieförteckningen ovan är från den nya sjukstugan. Varje rum är listat för sig i förteckningen så man kan bilda sig en uppfattning om sjukstugans storlek. Det fanns tre sjuksalar med tio vårdplatser, operationsrum och röntgen.

Borr, hammare, kedjesåg och amputationssåg avslöjar att det hände att man tvingades kapa lemmar på patienterna. Kanske efter olyckor på bruket? Andra förteckningar i arkivet från sjukstugan visar att man tidigt var noga med att notera om det var arbetsolycka som orsakade att någon behövde vård.

Hofors sjukstuga cirka 1930. Foto lånat av Hofors hembygdsförening.

Så här såg operationssalen ut 1930, Foto lånat av Hofors hembygdsförening.
Exakt årtal för förteckningen saknas, men den är troligen jämngammal med bilderna här ovan. Med tidens mått var den en väl utrustad sjukvårdsinrättning.

Mat till patienterna lagades i sjukstugans eget kök. Av utrustningen att döma borde det har varit förstklassig mat för där fanns puddingformar, konserveringsapparat och aladåbformar.
Ulla Ejemar