Städpatrullen i Hofors

Tre av deltagarna vid städningen 1956.

En aprildag i Hofors. Ett trettiotal pensionärer sluter upp klockan åtta på morgonen med räfsor – Hofors Folkets park ska vårstädas.

Klockan åtta var det samling! 

Både 1955 och 1956 städade pensionärerna parken. Folkets hus-föreningen bjöd på lunch efteråt som lön för mödan. Det är möjligt att städningen gick till så här många andra år också, men i arkivet finns just dessa två åren dokumenterade med foton och tidningsklipp.

1955 var det 33 pensionärer som städade berättar klippet. 

Folkets Hus i Hofors har månat om sin historia och sitt arkiv. Det äldsta materialet är från 1906, det år då föreningen startade på initiativ av den socialdemokratiska ungdomsklubben. Drömmen var ett hus där man kunde hålla möten utan att be någon annan om lov men också ett ställe där folk kunde roa sig.  

Första uppgiften var att skaffa fram en tomt. Tomten köptes av hemmansägaren Erik Norgren i Böle. Den var skogbevuxen, men föreningen hade inte hade råd att köpa den med skog så Norgren fick se till att avverka träden först …

Inför bygget såldes andelar i föreningen för 2 kronor per styck, mot avbetalning! 1909 hade man lyckats få upp en paviljong, ett första Folkets hus.

Redan 1907 hade man satsat på det som skulle bli Folkets park, enligt föreningens egen historik.

Man ville skapa ett ställe där folk kunde ha roligt, men också något som gav inkomster till föreningens skrala kassa. Och det kunde man få genom att ordna danser och fester.

 36 pensionärer slöt upp vid vårstädningen 1956.

Under åren utvidgades Folkets park bit för bit, mycket av arbetet gjordes av frivilliga som ställde upp efter skiftet på bruket. Det var ett tufft jobb eftersom marken varit skog och där fanns mycket sten. Flera i städpatrullen hade varit med redan på den tiden, berättar tidningsklippet här ovan.

Ulla Ejemar 

Skarpskytte som folkrörelse

På 1860-talet uppstod skarpskytterörelsen, en av våra äldsta folkrörelser. Huvudsyftet var att stärka Sveriges försvar i händelse av krig. Men rörelsen hade också inrikespolitiska undertoner. En beväpnad och vapentränad allmänhet sågs som den yttersta garanten för en välfungerande demokrati. Etablissemanget skulle inte kunna nonchalera den liberala medelklassens politiska strävanden.

Skarpskyttarna B. Eklund, C. E. Flodström, S. Eriksson, O. Säfvenström och A. Svensson. Fanan är Gävleborgs skytteförbunds.

När verksamheten var som mest omfattande, vid mitten av 1860-talet, var sammanlagt över 40 000 svenskar anslutna. Med så många vapen i omlopp fanns förstås risken att någon bössa kunde hamna i orätta händer.

Hösten 1864 fick styrelsen för Ovansjö frivilliga skarpskytteförening ett känsligt ärende att ta ställning till. På väg hem från en vapenövning hade några medlemmar "föröfvat det oskick att, kl. mellan 10 och 11 på aftonen aflossa skarpa skott, dels inne å gården på Westerberg dels å öppen landsväg derigenom störande folks hemfrid". Styrelsen tog allvarligt på det inträffade, inte minst för att det riskerade att skada föreningens rykte. Förbrytarna uteslöts under sex månader och förklarades även "oberättigade för denna tid bära föreningens uniform". Det var frihet under ansvar som gällde för en skarpskytt i fosterlandets tjänst. 

Ur Ovansjö frivilliga skarpskytteförenings styrelseprotokoll den 30 oktober 1864.

Några år in på 1900-talet ändrade skarpskytterörelsen karaktär. Från att ha varit en frivillig folkbeväpning övergick föreningarna till att mer likna vår tids sportskytteklubbar. Man kan konstatera att vid det laget hade skarpskyttarna fått igenom sina viktigaste politiska krav. 1865-1866 genomdrevs representationsreformen som innebar ett första steg mot vår nuvarande parlamentariska demokrati. När sedan allmän värnplikt infördes 1901 blev skarpskytterörelsen i sin ursprungliga form på sätt och vis överflödig. 

Bollnäs skyttegille med rötter i 1800-talets skarpskytterörelse. Fr v. G. Jonsson, B. Eriksson och B. Öhman vid en tävling 1956. 

På Arkiv Gävleborg förvaras ett drygt trettiotal arkiv från föreningar med rötter i 1800-talets skarpskytterörelse. Några av dem är fortfarande aktiva som sportskytteklubbar.

Jörgen Björk

Spiksmeden i Oslättfors

Avräkningsböcker från Oslättfors bruk.

På bruken fördes bok över det mesta. Arbetsprestationer, löner och inköp i brukshandeln noterades noga av bokhållarna. Den som har bruksfolk i sin släkt kan med lite tur skapa sig en levande och detaljerad bild av enskilda bruksarbetares liv. I Arkiv Gävleborg finns arkivet från Oslättfors bruk.

Bruksarbetaren Carl Pierrous namn är prydligt texat högst upp i avräkningsboken för 1880. Vi får veta att han i december 1879 fått ut 40 kronor i kontant lön och att han köpt råg, korn, malt, salt, strömming och till och med lite fläsk i brukshandeln.

Carl Pierrou är spiksmed, en flitig och sådan. Han tillverkar massvis med furuspik, båtspik, ekespik och ”railspik”. Det sistnämnda bör rimligen vara avsett för järnvägen.

Ett uppslag i avräkningsboken över Carl Pierrou. Klicka på bilden för en större version!

Bruket är ett eget samhälle som är självförsörjande på mycket, man har både ladugård och trädgårdsodlingar. Det förs givetvis bok också över dem. 

Av bokföringen från handelsträdgården framgår att familjen Pierrou köper vitkål, kålrötter, morötter, purjolök och även kryddor som mejram och persilja. I kontot över köttförsäljningen kan man se att Carl Pierrou är en av dem som köper en del av ”skomakare Åsbrinks ko”. 

Hur Åsbrinks ko fördelades kan du se här: http://www.arkivgavleborg.se/Filer/Dokument_i_fokus/kottforsaljning.pdf

Ulla Ejemar

Bland knubbkapare och ribblastare

Kastets sågverk. Årtal okänt.

Jobbade farfarsfar på Kastets sågverk? Var han knubbkapare, flismatare eller rentav ribblastare?Förenings- och företagsarkiv kan vara en guldgruva för den släktforskare som vill ta reda på mer än vad kyrkböckerna ger besked om.

Fackliga organisationer, frikyrkor och nykterhetsorganisationer är bara några av alla som fört matriklar över sina medlemmar och ofta sparat dem.

Vykort från Kastet 1902. Det är taget där rännan når havet, arbetarna syns knappt.

I Arkiv Gävleborg finns till exempel matriklar från Svenska sågverks- och brädgårdsarbetareförbundets avdelning i Bomhus och Kastet. 1902 listas varje medlem och vad han gör. Här kan man om man har tur få veta vad farfarsfar gjorde mer exakt för här finns en lång rad glömda yrkestitlar: Kollastare, smörjare, ribblastare, spelkarl och bakkapare är några. I matrikeln kan man också se att enstaka medlemmar slutat för att bege sig till Amerika.

Medlemsmatrikel från 1902 från Bomhus och Kastet.
Klicka på bilden så blir den större!

IOGT-logen Hudiksvall No 223 inleder sin matrikel från 1882 med att tala om vilka som grundat logen, därefter kommer den förbindelse som alla medlemmar lovar att följa. De ska ”ej tillvärka, köpa, selja, nyttja, anskaffa eller bruka Sprit”.  I medlemslistan tas även här yrke och bostadsort upp. Flera är som L O Spetz klampare till yrket. Klamparen jobbade också på sågverk, han sorterade det sågade virket efter sort och kvalitet.

Matrikel från IOGT-logen 223 i Hudiksvall.
Den börjar med "förbindelsen" med nykterhetslöftet.

Alla matriklar är inte lika detaljerade.  Ofta finns bara en lista med namn som bekräftar att någon varit medlem men det kan vara inkörsporten som gör det motiverat söka vidare i  arkivmaterial som berättar om vad man gjorde i fackföreningen, idrottsföreningen, baptistförsamlingen eller IOGT-logen.

Ulla Ejemar

Starka kvinnor i rörelse

Gefle Kvinnliga Gymnastikförening den 24 april 1931

Långt innan allmän rösträtt infördes i Sverige var kvinnor aktiva i föreningslivet. Ett fint exmpel med spännande kvinnoprofiler är Gefle Kvinnliga Gymnastikförening, som några lärare i en gymnastikgrupp startade på Högre flickskolan 1891. Ida Wikner, Tekla Swedlund och andra ville med föreningen erbjuda kvinnor mellan 15 och 45 år organiserad friskgymnastik, som det kallades.

I början hade gymnasterna sina träningar i ett klassrum på Högre flickskolan, där fler av dem också arbetade. Skolan grundades och drevs av Karolina Själander, som var en ivrig förespråkare för fysisk aktivitet och gymnastik för både elever och lärare. Hon levde kanske som hon lärde för hon deltog själv i gymnastiken.

Organiserad friskgymnastik - bra för det mesta! Ett kort med information om nya träningstider för medlemmarna i gymnastikföreningen. 

Karolina Själander var en känd person i Gävle, engagerad och drivande i flera föreningar. Hon hade starka åsikter om kvinnors rätt till utbildning och politisk rösträtt, hon var kristen, nykterist och vegetarian. Hennes engagemang för kvinnors politiska rättigheter ledde till att hon valdes till ordförande i lokalföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt (FKPR) från starten 1903 fram till den allmänna rösträttens införande. Och som en direkt följd av den blev Karolina Själander en av de första kvinnorna att ta plats i stadsfullmäktige som 70-åring, då som representant för Gefle Moderata Förening.

Karolina Själander 70 år

Tekla Swedlund kom tillbaka till Gävle och gymnastikföreningen efter några år, då i rollen som tränare. Dessförinnan hade Swedlund som en av 25 kvinnor tagit examen som gymnastikdirektör på Gymnastiska Centralinstitutet i Stockholm (GIH) år 1893. Efter det åkte hon till USA och arbetade som sjukgymnast en period innan hon återvände till Gävle.

Tekla Swedlund

I USA hade Tekla Swedlund fått upp ögonen för en då okänd sport i Sverige - basket - som hon också lät deltagarna i Gefle Kvinnliga Gymnastikförening prova. Idag anses Swedberg vara den som introducerade basket i Sverige.

I 23 år var Tekla Swedlund tränare i gymnastikföreningen och under många år även dess ordförande. Precis som Själander var Swedlund en engagerad föreningsmänniska. Hon drev frågan om husmödrars möjlighet till semester i Gefle Stugförening, där hon också var ordförande i nära 30 år. Båda kvinnorna satt också under en period i styrelsen för Vita Bandet, en kristen nykterhetsförening som höll sina möten på Högre flickskolan.

Fram till 1949 fortsatte Gefle Kvinnliga Gymnastikförening utveckla sin verksamhet för kvinnor och juniorer med träning, märkestagning och uppvisningar. Då uppgick föreningen i nystartade Gefle Gymnastikförening tillsammans med fyra andra föreningar.  

Ett urklipp från Gefle Dagblad inklistrat i Gefle Kvinnliga Gymnastikförenings klippbok. 

Camilla Larsson

Hur gick det för Anna Pettersson?

Högs baptistförsamling i början på 1900-talet.

Visst ser de både glada och lite allvarsamma ut? Det är Högs baptister som fotograferats ute i det fria i början av 1900-talet. Den lille pojken är Bertil, han sitter mellan sin mor Brita och far Per Eriksson som leder församlingen. Vilka de andra är vet vi inte.

Den frikyrkliga väckelsen erbjöd ett alternativ till en som många tyckte stelnad och auktoritär statskyrka. Men samhörigheten i församlingarna var inte villkorslös. Protokoll och matriklar från tidiga 1900-talet berättar om sång, bibelläsning, trevliga utflykter och insamlingar till missionärer, men också om uteslutningar för ”avfall” och ”syndafall”.

Medlemsmatrikel från Högs baptistförsamling. Klicka på bilden för större format.

Precis som i statskyrkan förväntades man som troende flitigt delta i möten och gudstjänster och helst avhålla sig från kortspel och annat ”lättfärdigt”.  

Anna Pettersson diskuterades tre gånger under våren 1901 i Högsförsamlingen. Hon hade inlett ”bekantskap med en otrogen”.  Hur skulle man göra om en medlem ville ingå äktenskap med en otrogen, en som inte tillhörde baptistförsamlingen?

Ordförande Per Eriksson läste upp olika bibelställen och kom fram till att det var ”af Gud strängeligen förbjudet”. Två församlingsmedlemmar sökte upp Anna för att tala henne till rätta. Anna var inte beredd att ge upp sin kärlek och förklarade att hon fortfarande hade frid med Gud. Detta ledde till att Anna blev utesluten för syndafall.

Protokollsutdrag från 1901. Församlingen beslöt att Anna skulle uteslutas eftersom hon inte hörsammat uppmaningen att inte gifta sig med en "otrogen".

Hon var inte ensam, varken i Högs baptistförsamling eller inom väckelserörelsen överlag. Klara Kalsson fick till exempel lämna församlingen sedan den nåtts av ryktet att hon efter sin flytt till Hudiksvall ”ej har lefvat som sig bör af en kristen bland de ogudaktiga”

Agerandet baserades på en strikt tolkning utifrån Bibeln och då särskilt en passus i Matteusevangeliets kapitel 18: ”Men om din broder syndar mot dig, så gå och tillrättavisa honom mellan dig och honom allena. Om han hör dig, så har du vunnit din broder. Men om han icke hör dig, så tag med dig ännu en eller två, på att hvar sak må bestämmas efter två eller tre vittnens utsago. Men hör han dem icke, så säg det till församlingen. Hör han icke heller församlingen, så vare han för dig såsom hedningen och publikanen.”

Medlemsmatriklar och protokoll visar också att den som ångrade sig eller bättrade sig kunde återupptas i församlingen. Hur det gick för Anna och Klara vet vi inte.

Ulla Ejemar

Väckelsens hem i Hög

Per Eriksson och hans familj framför "Petters" i Holm, Hög.
Hustrun Brita står längst till höger. Per Eriksson ledde baptistförsamlingen i 40 år.

Per Eriksson i Hög utanför Hudiksvall hade ett rejält hus, en riktig Hälsingegård. Redan när bygget tog sin början fanns planer på att inreda en stor bönsal i övervåningen och så blev det. Salen blev ett hem för Högs baptistförsamling i 30 år. Dessutom huserade här baptisternas ungdomsförening och Blå Bandsföreningen, en kristen nykterhetsförening som Per Eriksson och hustrun Brita var aktiva i.

”Petters” som gården kallas var inte den enda i Hög som höll sig med bönsal. Väckelserörelsen verkar ha varit stark i bygden, i flera av gårdarna har den kristna frikyrkligheten haft salar. 

Baptistförsamlingen i Hög bildades 1897, drivande var Per Eriksson. Församlingen har lämnat efter sig ett fint arkiv som berättar om söndagsskolan och syföreningen, om kaffe- och sångstunder, om insamlingar till inre och yttre mission och inte minst om själva bönsalen.

Tack vare sparade protokoll och kassaböcker vet vi att nya bänkar köptes in i juni 1898. På dem satt man samma sommar och diskuterade ämnen som ”Kan man vara en fåvitsk jungfru utan att veta det?” Protokollen berättar också om att man 1901 lät köpa in en orgel och att man 1918 drog in el och fick elektriskt ljus. Glödlamporna kostade 40 kronor! 

Salen som den såg ut sedan elektricitet dragits in 1918. 

1926 förberedde man föreningens 30-årsjubileum och inför det måste förstås bönsalen snyggas till. Helmer i Westeråkern fick uppdraget att göra jobbet, men om det var han eller någon annan som slutförde det framgår inte. Helmer själv uteslöts i alla fall ur församlingen innan jobbet var klart för han hade ”överlåtit sig åt synden”. Vad han gjort vet vi inte, men tapeterna kom i alla fall upp och församlingen kunde fira sitt 30-årsjubileum i salen som ännu finns kvar.

Ulla Ejemar

Salen i dag med tapeterna som troligen kom upp inför att församlingen skulle fira 30 år 1927.