fredag 2 december 2016

Julgåvor till änkor och orkeslösa sjömän

         
Att dela ut kläder och skor till fattiga barn och pengar till vuxna vid en årlig julfest söndagen före jul var syftet med Jultomteföreningarnas verksamhet. Fina arkiv från 1881 till 1987 berättar om hur samhällseliten samlades till välgörenhet i jultomteföreningar i Hybo, Bjuråker, Hudiksvall, Söderhamn och Gävle. Vi har tidigare berättat om när Elvira Frunk fick kängor av tomtarna i Söderhamn och om Gefle Jultomtars fest 1909. Klicka på länkarna så kommer du till inläggen.  

Årskort och entrebiljett till tomtefesten.
Handelsföreningar som Hudiksvalls handelssocietets pensionskassa och Ugglebo Arbetareförenings Aktiebolag i Ockelbo delade också ut julgåvor. Behövande handlare och efterlevande fruar och barn ansökte om bidrag hos handelssocieteten som delades ut två gånger per år, i juni och december. År 1897 varierade gåvorna mellan 15 och 40 kronor per person.

Elva kvinnor och två män, fick "gratifikationer till julen" av handelssocieteten i Hudiksvall, enligt anteckningar i huvudboken från 1897. 
Bolagsstämman i Ugglebo Arbetareförening i Ockelbo beslutade att avsätta 100 kronor till behövande i april 1898. Styrelsen verkställde beslutet och 5 till 20 kronor delades ut. "Ofvanstående belopp utdelas i skodon och matvaror”, står det i protokollet från 5 december. Ett antal personer är namngivna, flera av dem änkor. Det här var början på en mångårig jultradition i Ugglebos Arbetareförenings Aktiebolags historia.

Ugglebo Arbetareförenings Aktiebolag finns än är i dag mer känt som ICA Ugglebo.
För Gefle Sjömannaförenings del gick julgåvorna till sjömansänkor, barn och fattiga orkeslösa sjömän. Pengar fick  in med hjälp av bössinsamlingar och genom att be firmor sponsra verksamheten. Deras arkiv innehåller även tackkort från personer som tagit emot julgåvor, ett exempel finns här ovan. 

Gefle Sjömannaförenings sponsorer till julgåvor 1921.
Camilla Larsson

måndag 28 november 2016

Metallarbetarna skriver till Vita Huset

Vietnamkriget väckte den svenska opinionen i mitten på 1960-talet. Bildkälla: Wikimedia Commons
I Vita huset i Washington heter presidenten Lyndon B Johnson.
I Hofors har Metalls avdelning 169 hela 3 300 medlemmar, en av dem är Algot Sundberg som för övrigt också sitter i fullmäktige och dessutom gillar schack.

Året är 1965 och president Johnson har utökat den militära insatsen i Vietnam från några tusen ”rådgivare” till 200 000 soldater. För Johnson handlar det om att bekämpa det som från amerikanskt håll ses som kommunistisk aggression från Nordvietnams och Kinas sida.

I Hofors, som på flera andra håll i världen, ses USA:s agerande däremot som ett hot mot världsfreden och framför allt som ett övergrepp på ett litet lands folk.

Algot Sundberg. Bildkälla: Hofors hembygdsförening
Protesterna mot kriget är dock ännu blygsamma, men i en tv-intervju har professor Gunnar Myrdal förklarat att ”det enda som kan göra slut på kriget är opinionen mot USA:s politik”. Algot Sundberg, som sett intervjun, bestämmer sig för att föreslå avdelningsmötet att skriva till Lyndon B Johnson och kräva att USA drar tillbaka trupperna och stoppar bombningarna.

Allt det här vet vi för det är redovisat i protokollet från Metalls avdelningsmöte 17 november 1965 under § 11. Mötet tog enhälligt beslut om att skicka brevet. En kopia finns bevarad i avdelningens arkiv i Arkiv Gävleborg. Brevet finns att läsa här nedan.

Protesten mot Vietnamkriget skickades i november 1965. Klicka på bilden  för att läsa i större format.
Brevet till Lyndon B Johnson var startskottet på ett flerårigt engagemang i Vietnamfrågan från metallarnas sida.

1967 skrev de till regeringen och krävde att den och LO skulle ställa sig i spetsen för opinionen mot Vietnamkriget, kräva stopp för bombningarna och att fredsförhandlingar måste inledas. 1969 besökte en representant för den vietnamesiska befrielsefronten FNL:s Stockholmskontor Hofors och berättade om läget i hemlandet.

Metallavdelning i Hofors har en lång historia av engagemang i internationella frågor.

I bloggen har vi tidigare berättat om när den 1933 protesterade mot nazisternas övergrepp i Tyskland. 40 år senare var det militärjuntans övergrepp i Chile som fick dem att agera - det kommer vi också att berätta om här i bloggen. Inlägget om protesten mot nazisterna hittar du här

Ulla Ejemar

torsdag 17 november 2016

Något varje villaägare bör veta

Informationskampanj modell 1952. 
På 1950-talet gjorde oljepannorna sitt intåg. Oljan var billig och bekväm, enda problemet var att få villaägarna att sköta pannan på rätt sätt. Läge för lite information, tyckte Statens bränslekommission och Svenska petroleuminstitutet.

I filmen ”Vårda väl din flamma” får villaägarna veta att oljepannan bör ägnas lika stor omsorg som bilen. Filmen kunde hyras av fastighets- och villaägarföreningar liksom Fastighetsarbetarförbundets lokalavdelningar. Reklambladet här ovan återfinns i arkivet från lokalavdelningen i Söderhamn. Att det inte är en "hon" som äger huset och sköter pannan förstår vi av tilltalet i reklamen.

Statens bränslekommission skapades 1940. Under andra världskriget ströps importen av olja, bensin och många andra varor. Kommissionens uppdrag var att klara landet genom krisen. Vikten av att hushålla med inhemska bränslen trummades in med instruktionsfilmer. De hade putslustiga titlar som ”Guld i gröna skogar”, ”Nya tag i mossarna” och ”Och kråkorna grät …”.

Under krigsåren låg fokus på hushållning med ved och torv, men när oljeimporten kom igång igen skiftade tyngdpunkten till olja.  Miljöskadliga utsläpp, klimatuppvärmning eller sinande oljekällor var inget som diskuterades, det enda som bekymrade var skötseln av pannan och husägarens oljeräkning.

”Vårda väl din flamma” lanserades 1952 i samarbete mellan oljebranschen och staten. Produktionen stod branschens Svenska Petroleuminstitutet för, informationen spreds av Statens bränslekommission.

På Youtube har OK historia laddat upp den halvtimmeslånga filmen "Vårda väl din flamma". Spola gärna fram till de sista tre minuterna, där framförs budskapet med sång!

Även under första världskriget fanns en bränslekommission med uppdrag att få folk att spara inte minst elström. Det kan du läsa mer om här

Ulla Ejemar 

onsdag 9 november 2016

Historien om Fejanstenen

Fejanstenen precis avtäckt vid invigningen 1945. Till höger skymtar Linus Stakke och bredvid honom utanför bild riksdagsman August Sävström som talade på invigningen. Klicka på bilden för att läsa telegrammet.

I närheten av Fejanstenen i Ljusne finns geocache GC4FKW4, som är ett mål i en modern form av skattjakt med GPS och koordinater utlagda på internet. Och visst är minnesstenen i sig en skatt som berättar en spännande historia.

Stenen restes 1945 till minne av när Ljusne-Ala socialdemokratiska ungdomsklubb ville ha ett möte för att inviga sin nya fana i juli 1905. Ljusne-Woxna AB och disponent Walter von Hallwyl tillät inte att mötet hölls på bolagets mark, så istället samlades de på en allmänning kallad Fejan. Ett telegram till kung Oscar II skrevs och hela texten är ingraverad på minnesstenen.

Publikhavet vid invigningen av minnesstenen.

Klicka här för att läsa mer om både fanan och telegrammet i en tidigare blogg: Fejan

Situationen vid Ljusneverken och historien bakom Fejanstenen kommer att ingå i ett nytt digitalt läromedel, "Tre konflikter i Gävleborg som förändrade historien - om historiebruk och källkritik", som vi producerar i samarbete med Hälsinglands Museum och Länsmuseet Gävleborg.

Camilla Larsson

torsdag 3 november 2016

Med vykortet som vapen

Bild från vräkningarna i Mackmyra, familjerna bohag ställdes under bar himmel.
Ur arkivet från Pappersindustriarbetareförbundet avd 32 Mackmyra.
Vad sägs om att få ett vykort med bild på en vräkning ur en hyreskasern? Eller en bild på en sjuk, gravid kvinna i en säng? 1906 spreds flera tusen vykort med de här motiven över landet.

Det handlar förstås om konflikten vid sulfitfabriken i Mackmyra. Arbetarna hade i smyg börjat organisera sig fackligt men företagsledning och ägare, däribland förre statsministern Christian Lundeberg på Forsbacka, slog bakut. I ett försök att stoppa fackföreningen avskedade ledningen arbetare som anslutit sig och vräkte ett 40-tal arbetare och deras familjer från de av bruket ägda bostäderna.

Amalia Lättman fotograferades i sängen, hon var gravid och fick missfall.
Under konflikten användes ”moderna” metoder för att övertyga opinionen. Arbetarbladet bevakade noga allt som hände och tog arbetarnas parti mot ägarna, tidningen bedrev vad som i dag skulle kallas kampanjjournalistik.

Fotografier var ännu en sällsynthet i dagspressen, men när vräkningarna skulle genomföras var tidningen på plats med kamera. Fotografierna blev mycket uppmärksammade, nu hade man ”bildbevis” på fabriksledningens hårdhet.

Sulfitarbetarna insåg bildernas genomslagskraft. De beställde tusentals vykort med motiven, som sedan spreds över hela landet. Redovisningen av vykortsförsäljningen finns sparad i arkivet från Pappersindustriarbetareförbundets avdelning i Mackmyra. Där kan man till exempel se att den kringresande agitatorn Kata Dalström beställde mer än tusen vykort som hon delade vidare när hon höll föredrag.

Försäljning av vykorten och kostnader för tryck, packning och porto bokfördes.
Klicka på bilden för att se den i större format.
Vykort med ”reportagebilder” var inte helt unika vid denna tid. Vykort var oerhört populära, vanligast var förstås motiv som jultomtar och stadsvyer men det var också relativt vanligt med aktuella bilder från kungabesök, invigningar och även andra nyhetshändelser. Flera tidiga tågolyckor finns till exempel dokumenterade på vykort.

Konflikten i Mackmyra slutade efter ett halvår med en uppgörelse som gav arbetarna rätt att organisera sig, många fick också jobben tillbaka. Konflikten brukar ibland kallas den sista striden om föreningsrätten.
Ulla Ejemar