fredag 16 februari 2018

Maria organiserar Gävles tjänarinnor

Maria Qvist, tvåa från vänster, är med och startar tjänarinneföreningen i Gävle. Hon var också med i Föreningen för kvinnans politiska rösträtt, FKPR, och aktiv socialdemokrat. Här fotograferad i SSU 1910.    

En måndagskväll i januari 1908 samlas fjorton kvinnor på Islandsgatan 8 i Gävle för att starta en tjänarinneförening för dem som arbetar som pigor, husjungfrur och hembiträden. Maria Qvist är en av initiativtagarna, med tio års yrkeserfarenhet och ordförande när tjänarinneföreningen i Stockholm startade 1903.
   
Ett medlemskort i Gefle Tjänarinneförening.

Program, stadgar och röda medlemskort trycks upp och 200 exemplar av Tjänarinnebladet beställs till försäljning från Stockholm. Maria Qvist driver frågan om att starta en fackskola för tjänarinnor. Symöten, basarer, fester och föreläsningar ordnas. 

En detalj som syns i protokollen är att tjänarinneföreningens möten aldrig startar före kl 21 och ofta pågår fram till midnatt. Antagligen en anpassning till arbetstiderna. 

Att höja arbetets ställning både socialt och ekonomiskt är föreningens mål. Rätten till bestämd fritid och att ersätta tjänstehjonsstadgan med skriftliga kontrakt och avtal är andra punkter i programmet. 

Maria Qvist håller ett föredrag om Tjänstehjonsstadgan på en fest, visar protokollet från den 22 februari 1908.

Tjänstehjonsstadgan, eller legostadgan som den också hette, var regelverket som styrde relationen mellan gårdsägare och anställd, mellan "husbonde och tjänstehjon". Den avskaffades 1926 och från 1944 gällde Hembiträdeslagen för anställning i hushåll.  

Maria Qvist blir en av de tre första kvinnorna som väljs in i Gävle stadsfullmäktige 1910, som representant för socialdemokraterna. 1920 flyttar hon och hennes man, Fabian Månsson, till Stockholm. 

Camilla Larsson

tisdag 6 februari 2018

Speleländet i Mackmyra

Kortspelare från tidigt 1900-tal.
I september 1918 samlades Mackmyra sulfitfabriks fackförening till medlemsmöte i Folkets hus lilla sal. Först diskuterade man en tillfällig uppgörelse som facket gjort med bolaget, där hade styrelsen beslutat sig för att skicka en skrivelse till disponenten och det godkändes av mötet. 

Sedan blev det dags för en ny fråga: Kortspelsvansinnet.

Protokollet från Mackmyra där mötet konstaterat att något måste göras för att "stäfja kortspelsvansinnet".
Axel Eklund tog upp frågan. Enligt honom var problemet större än någonsin. Och uppenbarligen höll mötets deltagare med, av protokollet framgår i alla fall inte att frågan väckte några större diskussioner. Man bestämde sig helt enkelt för att uppmana föreningens medlemmar att sluta spela kort och hålla sina barn från kortleken. Dessutom ville man uppmärksamma tidningspressen på frågan. 

Notisen i Gefle-Posten publicerades 25 september 1918.
Frågan om kortspelandet ledde uppenbarligen till en ny fundering: Vad kunde hålla ungdomarna från kortleken? Som nästa punkt på mötet diskuterade man om fackföreningen skulle starta en ungdomsklubb i Mackmyra, men där var man inte redo att fatta något beslut. 

Dagläget hösten 1918 är förstås en förklaring till oron över kortspelet och ungdomarna. Det var brist på matvaror, priserna hade höjts och jobben var osäkra i skuggan av det stora krig som rasade ute i Europa. 

Mackmyra sulfitfabriksarbetares fackförening bildades 1906 och gick till historien i och med den långdragna konflikten om föreningsrätten samma år. 1920 bytte föreningen namn till avdelning 32, Mackmyra inom Svenska Pappersindustriarbetarförbundet. Fabriken lades ner 1976.

Ulla Ejemar

Fler blogginlägg om Mackmyra finns här http://arkivgavleborg.blogspot.se/search?q=mackmyra

torsdag 1 februari 2018

Signe åker spark till sina patienter

Signe Kjellberg jobbade som distriktssköterska i Näsviken i slutet av 1930-talet. Hon föddes i Blekinge 1894 som en av tre systrar. Så småningom hamnade hon och den yngsta systern i Gävleborg. Signe i Forsa och Adina i Hudiksvall.   

Första sidan i Signe Kjellbergs distriktssköterskedagbok.

Signes förde dagbok över sina sjukbesök. På många sätt liknar den journalanteckningar och beskriver de 482 patienter hon besökte i Näsvikens distrikt från februari till oktober 1939. Men boken inleds med två personliga noteringar: 

"Resa ifrån Svärdsjö till Näsviken. Ordnat med flyttningen." Anteckningar ur Signes dagbok från den första och andra februari 1939.

Förutom datum för besöket och patientens namn, ålder, yrke och adress, har Signe antecknat om hon anlitat läkare, vilken vård hon gett, färdsätt till patienten, längd på varje besök, om hon vakat, antal besök hos samma patient och om besöket var på dagen eller natten.

Hennes arbetsuppgifter varierar. Signe spritar av finnar i näsan, tar temp och puls, gör liksvepningar, lägger VVO (våtvarma omslag) på fingrar och knän, upptäcker scharlakansfeber, tar tuberkulinprov, hänvisar till tandläkare, lägger om brännskador, baddar ögon med borsyra, spolar vaxproppar och misstänker tumörer, strypsjuka och lunginflammation.

I sista kolumnen "Anmärkningar" beskriver Signe sina observationer, patienternas besvär och diagnoser. Det står "Susningar i öronen efter snuva", "Temp 38.1 Barnet verkar slött o undernärt. Utslag." och "Blivit trampad på fotleden för en vecka sedan av en ko".

Miljöskada, röda hund och infekterade sår är några exempel på besvär som Signe mötte hos de 482 patienter hon gjorde hembesök hos. 

I vissa noteringar skymtar en annan tid och kunskap om kroppen. Andra synsätt. Som den mycket nervösa 58-åriga änkefrun som behandlas med vaginalsköljning för sina besvär, en 33-årig zigenarfru med hysteriska anfall som behandlas med lavemang, eller det nysteriliserade 23-åriga affärsbiträdet med epilepsi som Signe lägger om såret på.

Doktor Ahlbom genomförde skolundersökningar i Näsvikensområdet. Signe förbereder barnen på Hamre, Näsvikens och Dalens skolor genom att väga och mäta dem. I maj väljer hon och dispensärsköterskan ut sju barn från Näsviken till kolonivistelse.

På Röda Korsets arbetsafton i Näsviken är Signe med och syr sjukvårdsutrustning. I september får hon ett reservförråd av förband av föreningen.

Under vintermånaderna tar Signe sparken till patienterna om avståndet är mellan 500 meter och 2.5 km. Annars går eller cyklar hon. Är det 4 km eller längre åker hon bil. Om det är hon själv eller någon annan som kör syns inte i anteckningarna.   

På Arkiv Gävleborg finns ett nittiotal bevarade person- och släktarkiv. Av dessa är Signe Kjellbergs dagbok ett litet intressant exempel.

Camilla Larsson 

onsdag 13 december 2017

Kerstin lussade för polions offer

Hofors lucia 1953. Foto Åsberg, Hofors.
1953 utses Kerstin Rosenberg till Hofors lucia. Som tidigare är det Hofors AIF som arrangerat luciafirandet.  Lussandet just det här året sker till förmån för de som drabbats av en fruktad och idag nästan bortglömd sjukdom: polio.

När ”ljuståget” med lucia och hennes tärnor drog fram genom Hofors hade stora åskådarmassor samlats, enligt en artikel i Arbetarbladet. De hann också uppträda inför en fullsatt biosalong i Folkets hus, där det ordnats musiksoaré och vid balen senare på kvällen. Nästa dag var det pensionärerna på ålderdomshemmet som fick besök, bland annat Hofors äldsta invånare 90-årige Hjalmar Skoglund.

HAIF hade beslutat att inkomsterna från årets soaré och försäljningen av lucianålen skulle gå till Hofors poliodrabbade.

Arbetarbladet gav en utförlig rapport om firandet. 
Polio, ofta kallad barnförlamning, är en mycket smittsam virussjukdom. 1953 nådde utbrottet i Sverige sin kulmen, 5 000 insjuknade rapporterades, 3 000 av dem drabbades av förlamning. På varje ort fanns drabbade, i Hofors fanns 25 fall där antingen familjefadern eller någon i familjen var sjuk eller måste hållas isolerad på grund av smittan.

Protokoll från  HAIF styrelsemöte 10 december 1953.
Kerstin Rosenberg och hennes tärnors lussande lönade sig. Luciakommittén kunde redovisa ett överskott på 1 717 kronor och 9 öre. Klubben lade därefter till 35 kronor och 91 öre. Hur pengarna skulle fördelas bland de behövande avgjordes sedan i samråd med doktor Brolén, socialvårdsassistent Jäderberg och ordförande i fattigvårdsstyrelsen G Bergkvist.

1957 hade man utvecklat ett vaccin mot sjukdomen. Poliovaccineringen tog fart och efter det sjönk också antalet insjuknade i Sverige dramatiskt. Sjukdomen är fortfarande vanlig i några få länder i världen.

Ulla Ejemar 

onsdag 29 november 2017

Finska flyktingar till Ljusdal

I Lapplandskriget 1944-45 tvingades närmare 104 000 finländare lämna sina hus och hem när städer och byar i Lapplands län systematiskt bombades och brändes ner av tyska trupper på väg tillbaka från Finland mot Norge.

Rubrikera i Ljusdals Tidning den 20 september 1944. Tidningen finns att läsa på mikrofilm åren 1895-1945.

Många finländare flydde till Sverige med tåg och båt och flera hundra kom till vårt län. De flesta var kvinnor och barn.

I Ljusdal och Järvsö föreberedde och arbetade traktens föreningar tillsammans för att hjälpa de finska flyktingarna när de kom. Ljusdals Röda Korskrets beskriver det intensiva samarbetet med Lottakåren, inkvarteringsnämnden, Scoutkåren och Svenska landsbygdens ungdomsförbund i en årsberättelse.

I Ljusdal fick 475 finska flyktingar bo i Onsäng, Församlingshuset, Bygdegården, Kläppa, Storhaga och Hybo. Där fick de hjälp av medlemmar i Röda Korset, enligt kretsens årsberättelse för 1944.  

Den 18 oktober 1944 kom 130 finländare från Kemi till Ljusdal som fick bo på flyktingförläggningen i Onsäng. Under många år ägdes och drevs Onsängs gård som barnkoloni av Första Majblommans lokalkommitté i Ljusdal. Gerda Eriksson var föreståndare på flyktingförläggningen.

Gerda Eriksson, till vänster, drar en vagn med tvättsäckar med Siri Lindkvist Nyberg i Onsäng. Foto Ljusdalsbygdens Museum.

Insamlingar av kläder, sängar, sänglinne och andra nödvändigheter gjordes och fördelades på förläggningarna. Frivilligarbetet var intensivt. I Onsäng serverade Gerda Eriksson med personal de finska flyktingarna tre mål mat om dagen: gröt och smörgås till frukost, kaffe och smörgås till lunch och till exempel kålsoppa till middag vid 17-tiden.

Hösten 1945 kunde finländarna återvända till sina hem. De möttes av ödelagda städer och byar i ruiner. Nedbrända och sönderbombade. Marken var minerad och bristen på byggnadsmaterial gjorde återuppbyggnadsarbetet svårt.

Camilla Larsson